Ja vad nu då? En renodlad hästblogg alltså. Kände att det var dags för det nu hehe...

Här ska ni förhoppningsvis få följa mig i min vardag påväg mot, förhoppningsvis, lite hästigare tider!

 

Ja, vem är då jag och vad är min historia?

För att göra en lång histroia kort så är jag i stort sett uppväxt i stallet. Med en mamma som var i stallet jämt så faller det sig kanske rätt naturligt!

 

Råsta Gård var mitt andra hem i från vaggan tills ca 18 års ålder och det var där jag som 3 åring fick min första medryttarponny, shettisen Hector som slängde av mig jämt!

 

Någon gång i lågstadiet så fick jag (på ett sätt som taget ur en Min häst tidning) en foder ponny som hette Mr Rasken! Tillsamans med honom så röjde jag och alla ponny kompisarna på Järva fältet i ett par år och om inte annat så blev jag tuff och lärde mig att, släpp för faen inte hästen om du ramlar av en mil från stallet i januarimörkret för då får du gå hem ensam hur mörkrädd du än är!! Nä skämt å sido, visst så skickade min underbara lilla welsh/russ korsning av mig en hel del, men jag lärde mig också massor av honom och hade fantastiskt kul på vägen!

 

Sommaren 96 hade mina käre far hittat en D-ponny i stallet som stog ensam och halvt bortglömd i en box hela dagarna. Pappa blev förälskad och sa att honom kanske han var beredd att lägga så pass mycket pengar på varje månad så att vi kunde köpa honom, men bara på den hästen, take it or leave it!

 

En 10årig hästgalning tackar ju inte direkt nej till sin kanske enda chans till egen häst, även om hästen var alldeles för stor och stark, totalt outbildad och på det väldigt svårriden i allmänhet.

 

Vi köpte honom och tillsamans med Peppstar så fick jag många underbara år i stallet och på tävlingsbanorna inom hoppning och fälttävlan och det var den ponnyn som lärde mig att rida ordentligt!

 

När åren gick och gymnasiet närmade sig så hade jag väll börjat inse och tröttna på att de ekonomiska förutsättningarna inte var på min sida. Jag var trött på mörkret och kylan, vareviga vinter utan ridhus och när jag insåg att om jag någonsin skulle vilja ta mig vidare till storhäst så var det till att fixa det själv (vilket känns rätt långt bort när man är en strulig 16 åring) så lät jag en jätte duktig liten tjej i stallet ta över honom som läromästare.

Själv nöjde jag mig med att rida ett par dagar i veckan på Järfälla ridklubb genom det idrottsgymnasium jag red på då.

 

Åren på Järfälla var fantastiska och jag lärde mig helt otroligt mycket! Att få rida storhäst regelbundet och att ha en ordentlig tränare var guld värt efter att ha harvat runt mycket själv och bara sporadiskt för tränare i många år och jag utvecklades enormt mycket, främst inom dressyren vilket har varit guld värt!

 

Något år efter studenten fick jag mitt första barn och sen ett till och hästarna blev ett väldigt sällsynt inslag i min vardag fram tills för något år sen när jag träffade på en vän till Mamma som jag tidigare jobbat för. Hon är galopptränare och hade tidigare sin verksamhet nere i Skåne men hade precis flyttat upp till Sthlm och jag bestämde mig för att följa med ut och ta en tur på någon av hennes galopphästar.

 

Efter den ridturen så var jag fast igen!

 

Jag följde med ut så ofta jag kunde och fick mer och mer blodad tand för ridningen och hästarna igen. Jag hittade tillbaka till den hästgalna stalltjejen inom mig igen och efter något halvår började jag även på Bromma ridskola i en jätte bra kvällsgrupp för att även kunna få skolridningen tillbaka.

 

I nuläget så rider jag ute hos Helena på galopphästarna ett par dagar i veckan, jag dressyrtränar dom mest men det händer även att jag rejsar på banan ibland och varje torsdag rider jag på Bromma ridskola.

 

Jag drömmer om att en dag ha tid och råd att skaffa egen häst och att få komma ut på tävlingsbanorna igen där fälttävlan är den sport jag har närmast hjärtat. Vi får se hur det blir med den saken men under tiden ska jag göra allt jag kan för att få rida så mycket som möjligt och utvecklas så långt det går inom allt som har med hästarna att göra!